Den demokratiska krisen

Göran Rosenberg skrev i DN 11.08.12 en artikel om kriserna i Europa och Amerika som han kallade ”människans verk”. Genom att gå in på olika kulturella beteenden och föreställningar vill han göra gällande att det är människorna som lever i dessa samhällen som bör hållas ansvariga för kriserna. Han påstår att det är kriser, när det i verkligheten är en och samma kris – samma demokratiska kris.

Om den europeiska krisen skriver han : ”Europa är på väg in i en kris som nog ingen kan föreställa sig konsekvenserna av. En tid trodde jag att Europas regeringar och parlament kunde föreställa sig det och göra något åt saken, men för var dag som går verkar det uppenbart att de inte kan det.”

Om den amerikanska krisen skrev han: ”Amerikanerna förvånar mig på sätt och vis mindre eftersom den samhällsförstörelse de har att minnas ligger längre tillbaka i tiden och eftersom det amerikanska samhället visat sig ha en historisk benägenhet att föda starka strömningar av önsketänkande och verklighetsförakt.”

Att knyta den europeiska krisen till föreställningen att man ”kan ha en gemensam valuta utan en gemensam finanspolitik” är minst sagt ett något enögt betraktelsesätt, vilket även gäller betraktelsesättet att amerikanerna skulle leva ”i en starkt mytologiserat berättelse om sig själva och sitt samhälle som tidvis kan slå över i vad som för omvärlden kan framstå som rena fantasier och galenskaper.”

Betraktelsesätten för både Europa och USA speglar naturligtvis en del av orsakerna men är definitivt inte hela sanningen och långt ifrån den övervägande delen av sanningen. Att de statliga ekonomierna i både Europa och Amerika befinner sig på ruinens brant (med ca 100.000 miljarder kronor i statsskulder vardera) bör i första hand tillskrivas den nuvarande representativa demokratins dysfunktion. Utan denna dysfunktion skulle de påtalade kulturella särdragen inta ha kunnat urarta i en ekonomisk kris av så gigantiska mått.

Under det västerländska demokratiska statsskickets barndom kom man relativt snart underfund med att de rättsvårdande myndigheterna borde skyddas från direkt politiskt inflytande. Detta gjordes genom att man skapade grundlagar – och i vissa fall även domstolar – som skulle garantera statsformen och rättsordningen genom att avgränsa relevanta myndigheter från direkt politiskt inflytande.

För dåtida demokrater var det en självklarhet att rättsskipningen INTE skulle kunna utövas av de politiker som var valda att sköta statens institutionella verksamhet och politik. En rättsskipning som skulle kunna gagna den egna förda politiken var inte önskvärd i en demokratisk statsform. Politikerna skulle stifta lagarna och rättsvårdande myndigheter skulle stå för att tillämpningen inom hela samhället var lika, förutsägbar och rättvis samt utan politiska ställningstaganden. Politikens demokratiska förutsättningar skulle inte kunna manipuleras av politikerna. Även politikerna skulle vara tvungna att hålla sig till befintlig lagstiftning och lagfästa regler för statsformen. (Vänstersamhällen som Sverige har dock aldrig trivts med ett rättsligt regelverk för politiken vilket bevisas av den urvattnade svenska grundlagen.)

När man i möjligaste mån försökte undanta rättsväsendet från politiskt inflytande för att befästa demokratin glömde man dock en annan viktig samhällsfunktion som också den borde fredats från politikernas direkta inflytande – ekonomin. Med ekonomi i detta sammanhang menar jag det direkta och obegränsade inflytandet över penningmängden, den obegränsade beskattningsrätten och det obegränsade och godtyckliga användandet av statens inkomster.

Den politiska manipulationen av penningmängden har blivit en omtyckt ekonomisk lek hos västerländska politiker med främst Keynes verklighetsfrämmande teorier som utgångspunkt. Ekonomiskt vansinne som sätter ekonomiska lagar, som t.ex. lagen om utbud och efterfrågan, ur spel och som förstärker konjunkturcyklarna med åtföljande återverkningar på sysselsättningen, skapar ekonomiska bubblor och därmed ekonomiska kriser, skapar tillväxtförväntningar och inflation samt skuldsätter staten. Dessutom försätter dessa keynesianska åtgärder staten i en ekonomisk och politisk maktposition där makten överförs från medborgarna till staten – vilket är tvärtemot alla demokratiska principer.

Den obegränsade beskattningsrätten är visserligen en gammal feodal kvarleva men är därför inte mer befogad – eller för den delen rättvis – för det. Den var godtycklig och orättvis på feodaltiden och är det fortfarande. Inga verklighetsfrämmande socialistiska utopier, eller keynesianska boostteorier, kan ändra på detta faktum. Detta ekonomiska spelrum som den obegränsade beskattningsrätten förser våra politiker med är dessutom ytterligare en anledning för den oansvariga skuldsättningen av staten när skatteintäkterna trots allt inte motsvarar politikernas behov att finansiera sina drömmar och statens utgifter. Därmed skuldsätter man dessutom framtida generationer och intecknar deras ekonomiska utrymme.

Det obegränsade och godtyckliga användandet av statens inkomster bäddar för en verklighetsfrämmande (utopisk) populistisk politik och möjligheten att tillgodose särintressen för att befästa den egna politiska ställningen – man köper väljare med väljarnas pengar. Dessutom lämnar den representativa formen för demokratin  mycket lite utrymme för medborgarna/väljarna att ha någon form av inflytande över politikernas prioriteringar.

Med obegränsad rätt att bestämma penningmängden, obegränsad rätt att beskatta och obegränsad rätt att förfoga över medborgarnas pengar har våra politiker skapat en värld där vi är skuldsatta många generationer framåt (om vi ens någonsin skulle lyckas bli skuldfria), där vi fråntas rätten till våra intjänade pengar och därmed ansvaret för våra egna liv och där den starka staten politiskt styr varje detalj av vår vardag. Vi har därmed hamnat i statsformer som visserligen kallar sig för demokratier men där medborgarna är ekonomiskt och politiskt detaljstyrda av politikerna – istället för tvärtom i en demokrati – och där medborgarna är medellösa och därmed saknar reellt inflytande över de politiska besluten. En statsform som har våldfört sig på den demokratiska idén – FOLKstyret.

Den som motsätter sig denna beskrivning bör granska sitt samvete och minnet och försöka komma ihåg i vilket demokratiskt val han/hon explicit har röstat för eller emot en skuldsättning av staten, röstat för eller emot en förändring av penningmängden och därmed förbundna ekonomiska obalanser, bubblor och kriser, röstat för eller emot ekonomisk särbehandling av särintressen samt en skuldsättning av framtida generationer.

Vill man bevara det demokratiska statsskicket och skapa en demokrati värt namnet bör statens ekonomi institutionaliseras på ett liknande sätt som rättsväsendet och skiljas från den operativa politiken. Statens ekonomi är inget ymnighetshorn ur vilket man förmår ösa alla de medel en eftersträvad politik anses kräva.

Hur många statsskulder, ekonomiska kriser, bubblor, ekonomiska obalanser och inte minst krig hade kommit till stånd om våra politiker fått hålla sig till givna ekonomiska förutsättningar och vi fått rösta om dem???

Med facit i hand Göran Rosenberg, det är inte ”människans” verk utan våra av självöverskattning uppfyllda politikers verk som satt demokratin ur spel och som är orsaken till alla dessa kriser – samt den demokratiska dysfunktion som förser politikerna med mer makt, nästan lika mycket makt som de gamla feodalherrarna ägde, än de allra flesta av dem kan hantera. Politiker är vanliga människor som DU och JAG som bör förses med institutionella ramar för att kunna fungera i ett demokratiskt samhälle. Och det är inte två olika kriser i Europa och Amerika utan det är SAMMA demokratiska kris på båda ställen – avsaknad av politisk verklighetsförankring i förening med ”obegränsade” ekonomiska resurser.

Men politikerna kommer inte självmant att medverka till en förändring av systemet – och våra akademier sover sött – lika lite som de ålagd sig några restriktioner vad det gäller sina ekonomiska möjligheter. ”Människans fel” kan endast skönjas i vår oförmåga, i brist på relevanta förutsättningar, som väljare att vi låtit detta pågå och utvecklas till en situation med nästan – no return.

Annonser
Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Vad är skillnaden mellan V och SD?

En frågeställning som tydligen anses irrelevant av de svenska ”demokratiska” politikerna, av akademierna, av medias journalister som genomgått den svenska journalisthögskolan och av de medborgare som genomgått det svenska skolsystemet. Den svenska konflikträdslan i all ära men den struts som stoppar huvudet i sanden har också lättast att bli av med det.

Så vad är egentligen den principiella skillnaden mellan V och SD? V’s företrädare anklagar, med all rätt, SD för rasism. En rasism som ger uttryck för att människor som inte tillhör den nationella rasen inte är lika fullvärdiga människor som de som tillhör den nationella rasen. Ett människoförakt och en flagrant överskattning av det egna människovärdet och den egna kompetensen. Ett oftast oreflekterat flockbeteende dessutom som inte skyr några medel för att värna den egna rasen. Ett beteende som bryter mot etikens regler och som anses med all rätt vara inhumant. Ännu mer inhumant och ännu grövre brott mot etikens regler anses de åtgärder utgöra som föreslås för att komma till rätta med det förmenta problemet. Där värnlösa människor som saknar försörjning och bostad och som oftast med nöd och näppe undgått tortyr eller t.o.m. döden skall skickas ut i intet och lämnas åt sitt öde.

Ett beteende som förgriper sig på människovärdet och bryter mot etikens regler vilket gör att den människa som hänger sig åt detta beteende saknar moral – är helt enkelt en omoralisk människa. För att tala i moralfilosofiska termer och för att göra de grundvärden synliga som vi vill tro att vi bygger våra samhällen på. Ett beteende dessutom som genom historiska fakta  har bevisat för oss till vilka katastrofala följder det kan leda. Ett beteende där vi kunnat bevittna hur man försökte att utrota andra raser med det enda syftet nämligen att framhäva den egna rasen. I och för sig inga ovanligheter i människans historia men vi trodde oss ha kommit till en utvecklingsfas där detta ansågs vara omöjlig och oförenlig med den civilisationsnivå vi trodde oss ha uppnått.

Men bygger vi verkligen våra samhällen på de grundvärden som ligger till grund för vår förkastelsedom? Har vi verkligen kommit till en utvecklingsfas och uppnått den civilisationsnivå där dessa grundvärden är samhällets byggstenar? Näppeligen kan jag konstatera när vi samtidigt som vi förkastar det ena inhumana, oetiska, omoraliska beteendet tolererar ett principiellt lika beteende hos V.

Där rasisten vill hjälpa den egna rasen till dominans och framhäva sig själv som kronan på verket där vill kommunisten hjälpa den egna ”klassen” till dominans och framhäva sig själv som kronan på verket. Även där upplever vi samma människoförakt, samma förföljelse, samma försök till utrotning och samma självöverskattning. Vad är klasskampen annat än människoförakt och nedvärdering av dem som inte tillhör den egna gruppen. I denna kamp har man visat samma hänsynslöshet mot sina motståndare som rasisterna visat mot sina motståndare. Även här finns det historiska bevis för en mördande framfart där man enligt en rad historiker likviderat kring 100 miljoner människor, i olika länder och under olika tider, som inte var förenliga med den egna gruppen.

Försöken att tillskriva dessa historiska fakta beteendet hos enstaka personer eller grupper av individer saknar dock all logik och får närmast tillskrivas en irrationell conformation bias för att kunna förbli övertygad kommunist. Dessa förbrytelser mot människovärdet med åsiktsförtryck, tortyr och likvidering har skett i samtliga länder som bekänt sig till den kommunistiska ideologin. På olika platser på jordklotet och under olika tidsperioder samt under olika individers eller grupper av individers ledning. När således samma övergrepp på människan sker under olika tider, på olika platser och av olika individer eller grupper av individer så är det knappast individen som är utslagsgivande för denna påstådda ”feltolkning” utan den idé som ligger till grunden för alla dessa grymheter och detta människoförakt.

Om man nu väljer att bekämpa människoförakt och förföljelsen av människor som inte tillhör den egna gruppen – och det med all rätt – så bör man i rationalitetens och logikens namn (för att inte tala om etik och moral) inte göra åtskillnad mellan den ena och den andra gruppen av kriminella som förgriper sig på människorätten. V och SD visar i princip exakt samma etiska och moraliska inhumanitet och bör hållas ansvariga för detta. Det spelar ingen roll vilka individer som för tillfället leder packet – det är idéerna bakom ideologierna som det är fel på och de är oförenliga med ett samhälle med etiska och humana grundvärden. Men vill vi leva i ett samhälle där dessa inhumana, oetiska och omoraliska idéer och ideologier förkastas så bör vi inte göra någon åtskillnad i deras bekämpning. Något som dagens offentliga debatt bär tydliga bevis på att så inte sker. Man slår med all kraft mot den ena sidan under ledning och ivrig påhejad av den andra sidan. En grotesk situation som saknar all logik och rationalitet.

Skalar man således bort den demagogiska retoriken på båda sidorna, V’s och SD’s, så kvarstår deras vämjeliga ideologier med sin tro på den egna överhögheten och förträffligheten och sin oetiska inhumanitet i praktiken. Det kvarstår deras människoförakt och den rätt till grymhet de förbehåller sig i sin självöverskattning.

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Svar på artikeln i Svd 14.07.31: Jaurés solidaritet ett försvar mot hatet Bo Gustavsson

Till Bo Gustavsson
 
Jag tillskriver ditt inlägg det antiintellektuella debattklimatet i Sverige där man gärna, också oftast försåtligt, slänger sig med odefinierade begrepp med syftet att skapa önskade associationer.
 
Så för att börja från början och enligt reglerna låt oss definiera de begrepp du arbetar med. Låt oss definiera socialismen: 
 
Socialismen definieras av sin materialistiska historiesyn med en materialism som förkastar etik, moral och familjeliv som borgerliga värderingar. 
 
Socialismen definieras av sin klasskamp med vidhängande kollektiv klassterminologi och en vetenskapsfientlig konstruktivism samt sin hegelianska dialektik.
 
Socialismen definieras av sin mervärdesteori som en dogm för samhällsekonomin.
 
Socialismen definieras också av ett rättvisebegrepp som baseras på likhet.
 
Humanismen (frånsett sturmarkshumanismen) å sin sida definieras av naturrättens etik och dess krav på mänsklig moral.
 
Humanismen definieras vidare av att den förlänat människan ett värde per se i stället för den religiösa definitionen av människan som guds avbild allena. Ett människovärde som dessutom är lika för alla människor.
 
Humanismen med sina normativa mänskliga grundvärden företräder dessutom en rättvisesyn som baseras på naturrättens etik och alla människors lika värde.
 
Hur en människa vid sina sinnens fulla bruk kan blanda ihop dessa värdesystem, t.o.m. betrakta dem som synonyma, är en bedrift som trotsar all logik samt vedertagna begreppsdefinitioner. Socialismens materialism tar avstånd från, fördömer som ovidkommande, de humanistiska grundvärden som baseras på en universell etik och alla människors lika värde (behöver jag påminna om de materialistiska socialistiska värdesystemen som låg, och ligger, till grund för förföljelsen och likvideringen av minst 100 miljoner människor?). Människors lika värde har ingenting med socialismens likhetsideologi att göra. Därmed har den socialistiska rättvisan inte heller något med humanismens etiska rättvisa att göra. Inte heller kan det påstås att den kollektiva klassen har något med humanismens människovärde per se att göra. Ett kollektiv som prioriteras framför den enskilda människan tar ifrån henne hennes frihet, autonomi, integritet och egenmakt (historiska empiriska fakta utöver logikens kriteria). Människan har därmed åter degraderats till en entitet som definieras av det kollektiva klassbegreppet så som kyrkan gjort tidigare där människan endast kunde definieras genom det religiösa gudsbegreppet. Att degradera människan till en kollektiv entitet har absolut ingenting att göra med humanismens definition av människan som individ. Hur gärna man än vill förse socialismen med ett mänskligt ansikte så strider det mot all logik. Antingen kollektiv eller individ. Antingen klass eller människa.
 
Inte heller kan det sägas att klasskampen är ett uttryck för alla människors lika värde. Människor som bekämpas så frenetiskt som det påbjuds i klasskampen har varken samma rättigheter eller samma värde som de som bekämpar dem vilket också påtalas i all klasskampsretorik. Således finns det inte heller någon logik i försöket att likställa dessa två värdesystem i detta avseende.
 
Lika ologiskt är det resonemang om demokratin som du för. ”………. måste demokratin göras mer rättvis genom att alla samhällsgruppers behov och rättigheter tillgodoses. Då krävs det att arbetarklassen enas och att en kapitalism med mänskligt ansikte skapas där profiten inte blir det primära utan skapandet av allmän välstånd.” Visst kan jag hålla med dig där men jag frågar mig vad har detta med arbetarklassen att göra och hur uppnås det genom klasskamp? Denna begreppsförvirring är näst intill imbecill. Men jag håller även med dig om: ”Motorn i demokratiprojektet utgörs av solidaritet som är det enda som kan övervinna det politiska hatet i samhället.” Men vem är det som explicit står för det politiska hatet med sin klasskamp? Socialismen! Återigen i motsats till humanismen som står för det hållbara och logiska alternativet.
 
Denna medvetna hopblandning av socialism och humanism samt försöket att göra synonymer av dem är ett djupt ohederligt sätt att föra en politisk diskussion på. Som socialist bör man stå för sin klasskamp där arbetarklassen är skyhögt överlägsen värdemässigt alla andra samhällsklasser med all den oetiska konfrontationen som är långt ifrån all samhällelig solidaritet och alla människors lika värde som man så gärna talar om. Där har vi också Palme i ett nötskal. Med sin hätska klassretorik, sina löntagarfonder och sitt arroganta översitteri.
 
Mvh
Jörgen Trauner
Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Den offentliga lögnen är vänsterns varumärke

Det är rätt intressant att iaktta hur en numera obildad och flat borgerlighet låter en desperat socialism använda sig av och omdefinierar borgerliga grundvärden. Dit hör värden som rättvisa, medmänsklighet, människors lika värde, etik och moral, etc.

Men låt oss först och framför allt definiera vad vi menar med socialism.

1) Det som har kännetecknat varje socialistiskt förslag och därmed socialismen i grunden sedan ca. 150 år tillbaka är maktöverförandet från individen till den starka staten, underförstått partiet. En medveten minskning av människors egenmakt för att gagna kollektivet. Allt enligt dogmen att det som gagnar kollektivet även gagnar individen. Skulle man tillerkänna människan minsta lilla egenvärde så skulle man nämligen komma fram till att det som gagnar individen också gagnar kollektivet – ju nöjdare individer desto nöjdare kollektiv. Detta har naturligtvis med en människosyn att göra där kollektivet och därmed centralmakten värderas högre än människan per se. Samtidigt försöker man bedyra sin människokärlek och medmänsklighet men fakta i det verkliga handlingssättet och maktambitionerna talar sitt tydliga språk, människan är betydelselös jämfört med makten i kollektivet – en maktideologi.

2) Materialismen. Från den materialistiska historiesynen till den materialism som definierar samtliga samhällsfunktioner i materiella termer. Tron att hela den mänskliga historiens enda maktincitament har varit materiell vinning är enkelspårig på gränsen till imbecill enfaldighet. Men en tro som är nödvändig för att få dialektiken att gå ihop samt en marxistisk dogm.

3) Mervärdeteorin. En verklighetsfrämmande uppfattning om att det är produktionsfaktorn människa som genererar vinsten och därmed kapitalet. En trosuppfattning som genererat starka fackföreningar och som ligger till grunden för den eftersträvade planekonomin.

4) Avskaffandet av den individuella äganderätten. En chimär som i varje socialistisk stat hitintills endast lett till att ägandet överförts till statens innersta maktcirklar. D.v.s. vissa individer blev av med sina ägodelar (oftast också med livet) för att skapa ett ägande hos andra individer som tydligen var mer förtjänta av det eftersom de ledde kollektivet.

5) Klasskampen. En människosyn där människan berövas sin individuella livssituation och definieras som en betydelselös del av ett kollektiv. Betydelselös eftersom kollektivet prioriteras över människan/individen och där systemet endast säger sig vilja tillgodose kollektivets behov. Se punkt 1. Klasskampen som samhällelig exkludering och motsägelse till människors lika värde per se där människor som inte sägs tillhöra den rätta klassen förföljs och i vissa samhällen även likvideras.

6) Konstruktivismen. En pseudovetenskaplig teori där konstruktivismen används på samma sätt ungefär som statistik. Det mesta går ju att bevisa med statistik och samma med konstruktivismen. Det är inte frågan om varför vissa konstruktioner uppstår i ett samhälle utan man tar konstruktionen som ett bevis för ett subjektivt påstående. Ett skamgrepp på vetenskap och kunskap.

Detta är socialismen enligt sin ideologi och sin handling historiskt sett och i nutid. Dock försöker man att dölja den ideologiska bakgrunden/grundbulten och definiera den i borgerliga värderingar.

Punkt 1 – 6 har ingenting med rättvisa att göra om man behåller den borgerliga humanistiska värderingen som anser det vara rättvist att en människa värderas och belönas enligt sina förmågor och dygder och hur dessa bidrar till samhället. Men där socialismen egentligen står för den hegelianska synen på rättvisan d.v.s. att kollektivet/staten/makten alltid har rätt.

Begreppet rättvisa hänger dessutom intimt ihop med människors lika värde. Där det borgerliga/humanistiska värdebegreppet avser att varje människa oavsedd samhällsställning, socioekonomisk ställning, kön, religion, ägande, ideologi och etnicitet har lika värde per se. Dock betyder lika värde inte att alla människor är lika, borde vara lika eller borde belönas lika av samhället. Något som är den tongivande grundidén i socialismen. I socialismen är människor lika. De är lika begåvade (se målsättningen för högskolebehörighet där S sänkt nivån till den grad att undervisningen på högskolan håller på att haverera), de presterar lika och bör därför ha samma lön, könen är lika och papporna kan lika gärna stanna hemma och amma enligt Ohly t.ex., de har lika förmågor att driva företag (kom ihåg sovjetunionens och öststaternas blomstrande näringsliv). Det är denna socialistiska likhet som ligger till grunden för den socialistiska rättvisan.

Och var är den socialistiska medmänskligheten? I den allt överskuggande klasskampen där klass ställs mot klass och där det absolut inte borde visas någon medmänsklighet för borgarklassen eller för den delen för företagarna ty de är folkets/klassens fiender. Vari ligger medmänskligheten i den förespegling av lika begåvning som gymnasiet utformades efter? Är det ett utslag av medmänsklighet att låta någon haverera på universitetet för att man bibringat vederbörande att den var tillräckligt begåvad för den sortens studier? Eller är det ett utslag av medmänsklighet att man sänker kraven för högskoleexamen? Eller är det medmänsklighet att man utformar transfereringssystem som minskar incitamenten för arbete och därmed självkänsla?

Det kanske är också ett uttryck för empati och människokärlek att man likviderat mellan 100 – 140 miljoner (beroende på beräkning) människor som inte delat den absoluta sanningens ideologi? Efter 150 år och ett stort antal samhällen utformade enligt denna ideologi håller de ursäkter inte längre som vill låta påskina att det inte är den typen av samhälle de vill bygga. Blir resultaten gång på gång de samma så får man anta att det är förutsättningarna det är fel på och inte resultatet. Och med förutsättningarna menar jag framför allt människosynen.

Nu vill Greider bl.a. ta evolutionsteorin till hjälp för att det socialistiska samhället är det naturliga samhället. Låt oss först och främst betona distinktionen mellan det sociala samhället och det socialistiska samhället. Två vitt skilda typer av samhällen där det på den absoluta sanningen byggda socialistiska samhället med sin auktoritära monolitism skiljer sig genom ljusår från det sociala samhället där nöjda individer skapar ett nöjt kollektiv. Där den evolutionära etiken får komma till sin rätt och utvecklas i stället för en auktoritär rättspositivism i ett socialistiskt samhälle.

Frågan om den gamla tvistefrågan om naturrätten håller på att få sin vetenskapliga lösning. Den har trots allt tydligen ingenting med metafysik eller mysticism, som påstått, att göra utan ligger enligt ny forskning i människans genom. Professorerna Paul Bloom och Karen Wynn vid Yale University har i sin forskning ”Social evaluation by preverbal infants (2007)” – 3 månader gamla spädbarn – bevisat att den mänskliga etiken ligger i hennes gener. Frans De Waal har i sin primatforskning kommit fram till liknande resultat. Så vi kan konstatera att etiska värden som rätt/fel, gott/ont och ett socialt beteende är minst 35 miljoner år gamla. Människan skiljde sig för 35 miljoner år sedan från primaterna och vi kan iaktta samma beteenden hos båda. Så detta har varken med det socialistiska samhället eller med världsreligionerna att göra. Där speciellt den kristliga religionen gärna vill ge sken av att den uppfunnit etiken.

Jag tycker synd om de människor som med sin humanistiska människosyn vänt sig till ett vänsterparti i tron om att där finna utlopp för sin medmänsklighet, empati och etik. Ett lika stort misstag som att vända sig till kyrkan. Två maktorganisationer som vill bestämma över människors liv och levande samt deras åsikter. Bildningslöshet och mänsklig irrationalitet kan anses ligga till grund för detta samt politikernas skicklighet att utnyttja det som i psykologin kallas för confirmation bias en förstärkning och rationalisering av instinktiva fördomar.

Men vi måste även lägga ett ansvar på borgerlighetens debattörer och ledare som låtit denna förvanskning av borgerliga grundvärden ske utan att tillrättalägga alla dessa lögner som framförs av vänstern. Även där finner vi denna bildningslöshet som är så signifikant för det moderna samhället. En okunnighet om etikens historik om borgerlighetens grundvärden och en flathet som hitintills kostat 100 – 140 miljoner människor livet. T.o.m. i valtider som dessa förmår man inte att försvara sina värden och sin människosyn.

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Är människan en rationell varelse?

Amoklöpande centralbanker och politiker som undan för undan verkar förlora insikten om vems pengar de egentligen hanterar och hur legitimt de agerar.

Men låt oss ta det från början. Det finns vissa ekonomiska lagar som varken politiker eller allsmäktiga centralbankschefer kan sätta ur spel. Finns det ingen som vill ta lärdom av de planekonomier som existerat eller de som håller på att etableras som Venezuela t.ex.? Och är det ingen som har upptäckt hur nära den utbyggda välfärdsstaten ligger systemmässigt dessa planekonomier. Inte bara inom det ekonomiska systemet utan även inom det politiska systemet.

Det finns en ekonomisk lag som ingen politiker kan ignorera utan allvarliga ekonomiska konsekvenser. Lagen om utbud och efterfrågan! Det gällde de forna öststaternas planekonomier. Det gällde Kina. Det gäller Nordkorea. Det gäller Venezuela och det gäller välfärdsstaterna. Medan utbud och efterfråga på marknaden för varor och tjänster skapar en närande ekonomi skapar utbud och efterfråga på den offentliga tjänstemarknaden en tärande ekonomi. En sanning som utredning efter utredning, liksom verkligheten, i samtliga planekonomier och välfärdsstater visar i full klarhet. En sanning som ignoreras av det politiska etablissemanget eftersom deras makt och i slutänden deras existens beror på de löften de tror sig kunna ställa ut till sina väljare. Utan löften ingen framgång i valprocessen. En sanning dock som börjar hinna ikapp det politiska etablissemanget i välfärdsstaterna.

Denna ekonomiska lag om utbud och efterfråga gäller dessutom också en alldeles speciell vara – nämligen pengar. Tillgången och framför allt värdet på pengar bestäms av utbud och efterfråga. Där efterfrågan på pengar genereras av efterfrågan på konsumtion, investeringar och den offentliga sektorn med sina tjänster och transfereringar. Men observera att denna totala efterfråga inte är homogen utan en sammanblandning av en närande och en tärande efterfråga. Något som totalt verkar sakna betydelse för de beslut som genererar utbudet av pengar. Man har kommit till ett stadium där man beslutat sig för att urskiljningslöst tillhandahålla de pengar som efterfrågas. Pengar som sedan förmedlas som lån till såväl politiken som finanssektorn, som den närande ekonomin, liksom till medborgarna för konsumtion. Pengar som därmed skapas av centralbankerna för uppköp av stats- och bankobligationer samt av bankerna genom sitt fractional reserve bankingsystem. Alltså pengar som inte motsvarar någon form av realekonomisk insats som definierar dessa pengars värde utan där penningmängden ligger ca. fyra gånger högre än realekonomin för tillfället. Dessa pengar skapas alltså till ett nominellt traditionsvärde utan någon realekonomisk anknytning.

Pengar som vid sin tillkomst inte ens besitter något pappersvärde eftersom de skapas virtuellt i ett datasystem. Men pengar som vid sin återbetalning nödtvunget måste motsvaras av realekonomiska prestationer. Individens pengar som betalas tillbaka har föregåtts av en reell arbetsinsats. Företagens pengar som betalas tillbaka har föregåtts av en reell marknadsmässig produktionsinsats. Statens pengar som betalas tillbaka kommer från individer som fått sina reella upparbetade inkomster beskattade, företag som fått sina reella produktionsresultat beskattade samt andra skatter som tagits ut och som också tär på realekonomin. 

Vad händer då om detta utbud av pengar drivs till en nivå där man kan påstå att tillgången i princip är obegränsad? En nivå som dessutom inte längre har något samband med realekonomin. En penningmängd som vida överstiger marknadens behov (förutom politikens och finanssektorns där även efterfrågan, dock av skilda anledningar, är obegränsad).

Detta överskott av pengar hanteras av politiken och finanssektorn och stannar, som verkligheten med sin ekonomiska logik har lärt oss, till sin övervägande del just inom finanssektorn, samt dess ledningsskikt, (dit även skattebetalarnas pengar gått p.g.a. finanssektorns ansvarslösa beteende) för att finansiera sektorns kasinoverksamhet och ersättningsnivåer samt som tillskott till bankernas fractional reserve banking-system där i första hand medborgarnas investeringar i bostadssektorn gynnas då dessa antas ge större säkerhet för utlånaren än realekonomin. Ett överskott som således enbart till en bråkdel (ca. 15%) hamnar hos realekonomin och till en allt övervägande del göder värdepappersmarknaden i form av derivatmarknaden och aktiemarknaden samt bostadsmarknaden. Märk väl att detta överskott således inte har skapat några realekonomiska värden att tala om i form av ökad produktion med medföljande ökning av arbetsplatserna utan endast en fiktiv värdeökning på värdepappers- och bostadsmarknaden.

Pengarna som skapats till ett fiktivt nominellt traditionsvärde har endast skapat fiktiva nominella värden inom finans- och bostadssektorn. Därmed kan vi konstatera att fiktiva pengar skapar övervägande fiktiva värden. Och alla fiktiva värden avslöjas med tiden vilket i en adekvat terminologi betyder att de förorsakar ekonomiska och ofta också sociala kriser.

Dessutom bortser man (medvetet?) ifrån att även pengar är en vara. När utbudet är större än efterfrågan (den befogade realekonomiska efterfrågan) så sjunker förr eller senare, alla politiska ansträngningar till trots, priset (värdet) på varan och förorsakar dessutom en mycket allvarlig inflation till men för realekonomin. Och varken dollarn eller euron lär vara immun mot denna process. Vissa ekonomiska lagar kan man inte och bör man inte våldföra sig på.

Så hur rationellt är detta beteende vi kan iaktta i såväl Europa som USA? Eller är politikerna och centralbankscheferna som är ansvariga för denna cirkus ännu dummare än de ser ut att vara och tror att det hjälper med politiska besvärjelseformler och/eller att de kan vänta ut ett ofrånkomligt ekonomiskt facit? Vi kommer att se svaret på frågorna inom de närmaste tio åren men jag är övertygad om att detta svar inte är det av politikerna förväntade.

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

”Occupy Wallstreet” den logiska konsekvensen av ett flummigt demokratibegrepp

Rörelsen ”occupy Wallstreet” kan ses som den logiska konsekvensen av ett flummigt demokratibegrepp. Har den västerländska demokratin – i dagens form – således kommit till vägs ände? Ett flummigt demokratibegrepp utan någon stringent definition som lägger tonvikten på en regerings tillkomst snarare än på själva statsformen. Därför är det knappast heller förvånande att demokrati i praktiken, i de allra flesta västerländska samhällen är en kontradiktion mot folkstyre – den gängse översättningen för det ur grekiskan och den grekiska filosofin övertagna begreppet.

Hur definierar vi då DEMOKRATI – det demokratiska statsskicket? Vi PÅSTÅR att ett statsskick framsprunget ur ”allmänna fria val” är DEMOKRATISKT. En sanning med stora modifikationer där facit visat att definitionen är NÖDVÄNDIG men långt ifrån TILLRÄCKLIG.

Många statsskick, från Hitlers tredje rike över högerdiktaturer till vänsterdiktaturer (nu senast i Venezuela) har tillkommit genom allmänna fria val vilket motbevisar gällande definition. Ergo kan vi konstatera att allmänna fria val INTE ÄR tillräckliga för att definiera det demokratiska statsskicket. I alla fall inte när vi förknippar demokratin med de värderingar om folkstyre de allra flesta av oss hyser. Vad hjälper det undersåtarna när en diktator har kommit till makten genom allmänna fria val? Vad hjälper det det grekiska folket i sin ekonomiska utsatthet idag att alla dessa ekonomiskt oansvariga politiker har kommit till makten i ”allmänna fria val”? Varken diktaturer eller ekonomisk ansvarslöshet bör kunna komma undan med argumentet att de tillkommit i allmänna fria val!

I varje demokratiskt statsskick bör politikernas politiska och ekonomiska liksom det juridiska handlingsutrymmet vara begränsad till demokratiska former genom t.ex. i en författning på förhand givna lagar och förordningar samt demokratiska institutioner som övervakar dessa begränsningar. Politik i samhället bör inte tillåtas vara någon form av ideologisk försöksverksamhet utan syfta mot ett i juridisk och social mening fungerande samhälle enligt etiska värderingar.

Även politikers ekonomiska vinning och politikens ekonomiska ramar bör vara begränsade och prioriterade samt på förhand givna av demokratiska beslut. Ett samhälle är inte olika ideologiers försöksverkstad – med obegränsade resurser till förfogande – utan är ansvarig för att rättsstaten, infrastruktur och energi- och finansiell försörjning fungerar först som främst.

Möjligheten att skuldsätta demokratiska stater – trots avsaknaden av demokratiska beslut i frågan – med hundratusentals miljarder kronor bör inte föreliogga. Således bör även politikers verklighetsfrämmande löner och horribla pensionsöverenskommelser, liksom inte demokratiskt beslutade statsskulder till följd av politisk inkompetens eller verklighetsfrämmande ideologier inte kunna komma till stånd i en DEMOKRATISK statsform. Medborgarnas beslut (folkstyre) bör alltid kunna korrigera ovälkomna följder och obehagliga överraskningar av den av politikerna förda politiken – direkt och inte först efter en valperiods utgång då det mesta är glömd och/eller överskuggas av andra frågeställningar.

Vad gäller politikers löner och förmåner får vi ofta höra jämförelsen mellan näringslivets ledares löner och förmåner och politikens. En mycket insinuant och populistisk framställning. INGEN anställs i näringslivet på en ansvarsfull och ledande position utan en för befattningen relevant utbildning plus dokumenterad framgång, ledarförmåga och skicklighet.

Hur hanteras då detta inom politiken? Utbildning inom ämnesområdet för en minister är oftast inte ens önskvärd (???) – om det inte gäller finans eller eventuellt justiz – och mycket ofta saknas det dessutom (av förklarliga skäl) all erfarenhet av arbetsuppgiften samt att det råder total okunnighet om personens ledarförmåga och praktiska skicklighet.

En och samma person agerar, som bekant är, som olika personer i olika scenarier. M.a.o. så måste en persons agerande kunna iakttas i ett givet scenario för att man skall kunna dra en relevant slutsats om denna persons beteende i just detta specifika scenario. Dessutom så ersätts verklighetsrelaterade kriterier inom näringslivet av kriterier som bl.a. lojaliteten mot etablerade företrädare för ett partis imaginära mål. Imaginära mål som allt som oftast inte ens är förankrade i medborgarnas verklighet. Partiers föreställningar om samhället och samhällets verklighet är inte kongruenta. Allt för mycket styrs av ideologiska antaganden. Därför tenderar också partiernas lösningar på samhällsproblemen bli mer och mer abstrakta – och i fler och fler fall verklighetsfrämmande.

Även ansvarsförhållanden är totalt konträra. Detta har politikerna dessutom med sin lagstiftning själva sett till och dragit en klar skiljelinje mellan ansvar i näringslivet samt övriga organisationer såväl som medborgare och politiken och politikerna samt de politiska organisationerna. Medan man kräver totalt ansvar (inkl. ansvaret mot såväl ägare som konsumenter) av en ledare i näringslivet och den vanliga medborgaren – både juridisk och ekonomisk – så ståtar politiken med det flummiga resonemanget om uteblivet omval.

Det en politiker gör är undantagen alla former av påföljd (som ett uttryck för innehavt ansvar) – bortsett ifrån att han/hon inte blir omvald och får fortsätta med sitt oönskade beteende. Men för en politiker måste misslyckandet gälla hela partiet för att att inte ha en chans att bli omvald ty fördelningen av positioner sköts av partiet och inte av medborgarna i valet. Något juridiskt ansvar föreligger i praktiken inte heller (försummad lagstiftning i eget favör), medan det ekonomiska ansvaret lyser totalt med sin frånvaro. Tänk om grekerna kunde vara förvissade om att deras korrupta och inkompetenta politiker skulle hållas ekonomiskt ansvariga för det de ställt till med? Men inte bara grekerna, vi har gott om liknande exempel i alla länder, t.o.m. i Sverige. Denna ansvarslöshet förstärks ytterligare av alla koalitionsvarianter i regeringsställning.

Jämförelsen mellan politiken och näringslivet är insinuant och populistisk samt är avsedd att tydligen bara gälla i den ena riktningen – samma löner JA, samma ansvar NEJ.

Av allt detta måste vi således dra den nödvändiga slutsatsen att allmänna fria val visserligen är nödvändiga för ett demokratiskt statsskick men på långa vägar inte är tillräckliga för att garantera folkstyre. I detta sammanhang bör vi också dra oss den svenska socialdemokratins försök att förändra det svenska statsskicket genom att vilja införa löntagarfonderna till minnes. Därtill kommer att partipolitiken, som den drivs idag, har gjort det i stort sett omöjligt för den enskilde medborgaren att kunna ha en uppfattning om vilken politik i sak som kommer att bedrivas i en eventuell regeringsställning och hur man som medborgare därvid kommer att påverkas i detalj. Politikerna är mycket förtegna om vilka särintressen de tänker gynna och i vilket syfte, samt även i hur stor utsträckning de kommer att tillgodoses. I dagens system är det inte heller möjligt att på något sätt, antingen själv eller tillsammans med andra, kunna påverka politikernas prioriteringar när de väl tillträtt makten. Som tidigare visat kan vi inte ens garantera att de beslut som fattas efter makttillträdet kommer att vara demokratiska.

Med en medborgare som är okunnig om hur ett partis politik kommer att omsättas i verkligheten och som är oförmögen till att påverka den under processens gång är det närmast kriminellt men definitivt vilseledande att tala om folkstyre.

Så länge vi eftersträvar ett samhälle som på etiska grunder erbjuder ett drägligt liv för ALLA dess medborgare, som vi dessutom beslutar gemensamt om i demokratiska former, bör vissa individers maktambitioner och roffarbeteenden samt vissa monolitiska ideologiers exkluderande samhällsformer, á priori, genom lagstiftning och författningsrättsligt, kunna uteslutas från de till förfogande stående medlen för att uppnå ett demokratiskt samhälle med folkstyre.

I motsats till detta har vi dock idag i princip återgått till det medeltida Sveriges statsskick där man VALDE en kung med obegränsad jurisdiktion, obegränsad politisk makt samt framför allt obegränsad ekonomisk makt genom den feodala – av gud givna – obegränsade beskattningsrätten. Längre har vi inte kommit i vår ”demokratiska” utveckling – en kung har ersatts av några politiker. Ceteris paribus!

Att en demokrati värt namnet förutsätter en suveränitet av folket för att kunna kallas folkstyre är något våra politiker förtränger i alla lägen och på alla plan – detta skulle nämligen inskränka deras maktbefogenheter. Man glömmer helt medvetet i detta sammanhang att de röstberättigade i den antika grekiska demokratin utgjordes av det översta, suveräna skiktet av de grekiska stadsstaternas invånare. Politiker idag vill inte veta av suveräna medborgare de till och med arbetar aktivt för att minska medborgarnas suveränitet – och därmed som en följd därav, deras ansvar – så mycket de någonsin förmår.

Politikerna har minskat och minskar medborgarnas rättsliga suveränitet gentemot staten och de har minskat och minskar medborgarnas ekonomiska suveränitet gentemot staten liksom de minskat och minskar medborgarnas suveränitet över sina egna liv, sin vardag för att lättare kunna driva igenom sina maktambitioner i samband med sina ideologiska värderingar och styra medborgarna enligt dessa – kontradiktionen mot folkstyre.

Vi har hamnat i en maktkamp mellan politikerna och medborgarna. Politikerna sätter sig i sin arroganta elitism över medborgarnas värderingar på fler och fler områden. Inte en skymt av folkstyre så långt ögat når! Idag härskar politiken över vetenskapen samt över media (åtminstone i Sverige) liksom över medborgarnas liv och vardag. Men politiken går hand i hand med en globaliserad industri och finanssektor som de behöver för sin maktutövning och sina förespeglingar om att det är politiken som skapar arbetstillfällen. I sina försök att hålla sig väl med den ekonomiska makten – man behöver ju låna till sina politiska drömmar (välfärdsstat, krig, icke marknadsbetingade arbetsplatser, etc.) – har politiken degraderat medborgarna till mjölkkor att tillfredsställa behoven hos storföretag, finansinstitut samt det politiska systemet.

Politikerna har därmed abdikerat från sitt samhällsansvar genom att inte genomföra behövlig lagstiftning för en såväl ekologisk som ekonomisk hållbar utveckling av näringslivet och ett politiskt liv efter etiska normer samt även genom att skuldsätta många framtida generationer av medborgare.

Att det någon gång emellanåt dyker upp en mer ansvarsfull politiker rättfärdigar inte ett i grunden bristfälligt ”demokratiskt” system. Påståendet stöds till fullo av det ekonomiska tillståndet i de västliga demokraturerna.

Ett bristfälligt system som utformats för att gagna det politiska frälsets makt och egen vinning – såväl den ideologiska som den ekonomiska – och som är långt från det samhället som garanterar en suverän medborgare såväl den integritet som ekonomi för att kunna leva ett fritt liv med en suverän ställning gentemot staten som är den givna förutsättningen för det demokratiska systemet – folkstyret.

”Occupy Wallstreet” har upptäckt hur manipulerat – av det politiska systemet och finanssystemet – medborgarna är i dagens samhälle. Hur hon degraderats till ett medel för att tillfredsställa såväl politikers som finanshajars och globala företagsledares drömmar och maktbehov.

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar

Partiledardebatt 11.10.12

Lyssnade på partiledardebatten och då framför allt på Juholts och Ohlys angrepp på rådande politik. Ett angrepp som naturligtvis i första hand utgick ifrån ett argument om den borgerliga avsaknaden av behovstillfredsställelse. ”Till var och en efter behov från var och en efter förmåga” återkom ett flertal gånger i inläggen.

Det slog mig att detta måste vara den mest idiotiska frasen på detta klot. Därmed inte sagt att det inte finns behov eller förmågor men att använda begreppet som en idiotisk klyscha utan någon form av definition, utan någon form av konsekvensanalys, utan förklaring till syftet med användningen så måste detta vara det mest imbecilla sättet att idiotförklara människor. Och det är många som bara säger efter utan eftertanke, utan reflektion – en marxistisk dogm.

Det som slår en först och främst är att ingen politiker gör sig ens mödan att definiera behovet. Vad menas med behov? Är det behovet av mat, av kläder, av bostad, av bil, av utlandsresor, av båt, av sommarhus, av vård, av omsorg? Behoven har förändrats under mänsklighetens historia från att i början bara gälla mat så har ju legitima behov av kläder och bostad tillkommit samt under modern tid även av vård och omsorg på grund av att familjestrukturerna raserats medvetet och med hjälp av ideologiska, politiska motiv. Men då börjar det redan bli komplicerad.

De undersökningar som genomförts i ämnet talar om för oss att behoven förändras automatiskt med förmågan att kunna tillfredsställa dem – utan någon som helst gräns uppåt eller nedåt. Så har jag den ekonomiska förmågan att bara kunna unna mig pasta eller potatis (som fattig student t.ex.) så är det pasta eller potatis som är min behovstillfredsställelse, har jag den ekonomiska förmågan att äta oxfilé så är oxfilé min behovstillfredsställelse. Har jag den ekonomiska förmågan att köpa byxorna i arbetarboden så utgör dessa byxor min behovstillfredsställelse, har jag däremot den ekonomiska förmågan att köpa mina byxor hos Armani i Milano så är dessa byxor min behovstillfredsställelse – ingen gräns uppåt eller nedåt. Och ingenting sagt om anledningen varför jag saknar eller innehar en viss förmåga.

Men det är väldokumenterad från varje ekonomisk och därmed oftast också social resa att vi inte kan göra mer än att äta, klä oss och bo – men vi varierar det grundad på vår förmåga.

Nu är det dock så i denna glorifierade, intetsägande klyscha att man bortser totalt från att ”behovet” (utöver det allra mest basala) utgår från en viss ”förmåga” – antingen den egna eller andras. Och eftersom det i det kollektiva samhällstänkandet (socialismen) inte finns eller får finnas några individer med egen fri vilja så måste ”behovet” fastställas kollektivt och institutionaliseras samt förses med ett innehåll av dem som ”vet” – av eliten, av politikerna. Och när man bestämt sig för vissa ”behov” då har man också bestämt sig för vilken ”förmåga” nånannan måste besitta för att kunna tillfredsställa ”behoven”.

Dessutom måste vi komma ihåg att kollektiva system ALLTID kommer att stöta på individer som far illa av systemet. Det må gälla utförsäkrade cancerpatienter likväl som fullt friska ”sjukpensionärer” i 20-årsåldern. Bör de två tävla om vem som lider mest?

Nu är det ju så vist ordnat i det socialistiska systemet att man dels inte klargör behoven fullt ut, dels så har man ju alltid möjligheten att förändra behoven. Äta måste vi ju alla men vi kanske har ett behov – ett i den >att bli vald sugna< politikerns ögon legitimt sådant – att klä oss nytt flera gånger om året, ha en större bostad, ha rätt att resa på semester, ha rätt till minst en ny cykel vartannat år, ha en platt-TV som ”alla andra”, etc., etc. Eftersom politikern också bestämmer ”nånannans förmåga” genom beskattning så finns det ju inte heller några problem att tillgodose alla dessa ”behov”.

I detta system som socialismen kallar för välfärdsstat och som bygger på en aldrig slutande spiral uppåt – det finns alltid de som tycker att någon borde få mer på nånannans bekostnad – så är det politiken som bestämmer spelreglerna och det är politiken som bestämmer om legitimiteten av behoven samt föreliggande förmåga.

Ingen socialistisk politiker kommer någonsin sluta att se ”nya >legitima< behov” så länge de kan bli valda och så länge deras system inte förbrukat ALL förmåga. Ett legitimt vårdbehov t.ex. kan med populistiska argument varieras i det oändliga med aldrig sinande ”behov” på ett otal särområden som samhället helt plötsligt tycker bör vara oundvikliga att tillgodose och detta fortsätter in absurdum ”till the bitter end”. När ”behoven och förmågan” i samhället således har kommit under total politisk kontroll då har vi hamnat i det socialistiska plansamhället utan att varken vara medveten om det eller att vi blivit medvetna om detta syfte. Då har denna politik nått sitt SLUTLIGA MÅL. Där politiken (inte varje individ) har bestämt våra behov och där politiken ålagd oss våra förmågor – alla har dragits över en och samma kam och ALLA är avhängiga från politikernas diktat. Resultatet har vi sett i Östeuropa, Nordkorea, Kuba, m.fl. Allt tack vare en imbecill klyscha och människors oförmåga (eller ovilja) att tänka längre än näsan räcker samt viljan att roffa åt sig så länge det finns något att ta för sig (se på Grekland där man gladeligen tog emot lönehöjningar och tidiga pensioner men aaaaldrig kunde tänka sig dagens katastrof). Det är dessutom helt logiskt att en människa som fråntagits det direkta ansvaret för sitt liv har svårt att överblicka de kollektiva konsekvenserna – även om inte jag skulle ha råd (eller är omedveten om kostnaderna) så finns det säkert nånannan som har råd att jag kan få det som erbjuds. Att det hela – som det av alla socialiststater hitintills bevisats – sluter i allmän fattigdom OCH förslavning det hade de flesta inte en aaaaning om. Som vanligt!

Var är ”intelligentian” i samhället, alla Greiders, Bjerelds, Sylls et consortes som borde ha förmågan att kunna tänka? Antingen så har man inte den förmågan eller så instämmer man i målet om förslavning och allmän fattigdom – för den ”goda sakens” skull (att alla har lika lite – förutom eliten), samt godkänner detta enorma människoförakt som fråntar varje unik människa/individ hennes mänskliga värde i det avpersonifierade, omänskliga kollektivet.

En annan sak som ingen verkar tänka på är att samhällsskicket förändras automatiskt med att medborgarna blir avhängiga av politiken och förlorar ansvaret över sina egna handlingar, sina liv (det är ju politiken som bestämmer över dem) – såväl de med ”behoven” som de med ”förmågan”. Och hur kan någon som är slav under ett system ”styra” samma system med sin ”fria” vilja? En monstruös motsägelse till allt vad demokrati (folkstyre) heter. Valet är enkelt – antingen socialism ELLER demokrati! En social demokrati har dock per se  ingenting med socialismen att göra, men väl med ett personligt ansvar för sitt eget och sina medmänniskors liv.

Vi måste återerövra våra liv från staten, ty staten går inte medborgarnas ärenden som den allt mer påtagliga maskopin mellan stat och finanssektor har visat på senare tid. Vi behöver åter ta ansvar över våra egna liv. Men även ta ansvar för att ingen medmänniska tvingas leva under omänskliga förhållanden. Skulle vi på ett ekonomiskt seriöst sätt ta ansvar för våra liv så skulle det bli tillräckligt mycket pengar över till skatt för att hjälpa våra medmänniskor. Vi är trots allt sociala varelser och nästan undantagslöst beredda att hjälpa vår nästa. Däremot är pengar som går till politikers maktambitioner kontraproduktiva.

Men politiker vill av förklarliga skäl se det från andra hållet – nämligen att DE tar ansvar för våra liv och när de tagit ut den ”nödvändiga” skatten och med hjälp av dessa ekonomiska resurser har styrt våra liv in i minsta detalj så skall det bli så lite pengar över till våra EGNA liv att de kan strunta i dem. Förutom socialisterna, de vill ha all makt över våra liv vilket de visar klart och tydligt när de genom sin människoföraktande kollektivism fråntar oss vårt unika värde som människa och individ för att klumpa ihop oss i kollektiv (klasser), sätter likhetstecken mellan oss och dylika dumheter och sedan gör sig till talesmän för vad vi vill och vad vi tycker. Mina ambitioner och anspråk på ett mänskligt liv är då avsevärt mycket större och jag tror att de flesta människor håller med mig när de väl börjat tänka.

Vårt samhälle, speciellt i en global ekonomi, är beroende av VARJE individs förmåga och ansvarstagande så vi har inte råd med någon nedlåtande attityd gentemot våra enskilda medmänniskor och bunta ihop dem och låta eliten bestämma över dem. Som det är idag så bestämmer eliten vad som är PK och pöbeln har att rätta sig därefter.

Publicerat i Politik och samhälle | Lämna en kommentar